Namnsdagens historia i Sverige

Att fira namnsdag är en tradition som ligger många svenskar varmt om hjärtat. Men var kommer seden ifrån egentligen? Och varför firar vi just de namn vi gör?

Helgonkalendern

Ursprunget till namnsdagsfirandet hittar vi i den tidiga kristna kyrkan. Man började tidigt fira mässor på årsdagen av martyrers och helgons död – deras “himmelska födelsedag”. Med tiden fylldes almanackan med helgonnamn, och det blev vanligt att man fick sitt namn efter det helgon som firades den dag man döptes eller föddes.

I Sverige, liksom i andra katolska länder, var helgondyrkan en central del av det religiösa livet under medeltiden. Även efter reformationen på 1500-talet, då helgondyrkan officiellt avskaffades, levde namnen kvar i almanackan. De hade nämligen fått en viktig praktisk funktion: de användes för att hålla reda på tiden.

Från helgon till vanligt folk

Under 1700-talet började namnsdagsfirandet i den form vi känner det idag att ta form, framför allt i de högre samhällsskikten. Det blev ett sätt att uppvakta vänner och släktingar. Det var ofta enklare att hålla reda på namnsdagar än födelsedagar, eftersom namnsdagarna stod tryckta i almanackan som “alla” hade.

Namnlängdens utveckling

Den svenska namnlängden har ändrats flera gånger genom historien.

• 1901 års namnlängd: En stor reform genomfördes där många gamla helgonnamn rensades ut till förmån för namn som var vanliga vid den tiden.
• 2001 års namnlängd: Den nuvarande namnlängden infördes. Den togs fram av Namnlängdskommittén och syftet var att modernisera längden och spegla dagens namnbruk, samtidigt som man ville bevara det kulturhistoriska arvet.

Idag innehåller den svenska almanackan både ennamnsdagar och tvånamnsdagar, och traditionen att gratulera någon på namnsdagen lever vidare, om än i lite olika former beroende på familj och landsända.